Emma Lundkvist

Update: varning, för långt inlägg! :(

I både kropp och själ är jag... allt var ju på topp imorse! Men sen... fick jag ett telefonsamtal runt 10.. från gyn.. hon ville att jag skulle komma dit idag, 14.15 för att samtala lite med mig, jag vart ju supernervös på en gång.. men hon sa att det inte var någon fara och att jag inte behövde oroa mig. Lätt för henne att säga tänkte jag :O 

Men... för er som inte vet så... fick jag ett missfall och sövdes ner och genomgick en skrapning för 3 veckor sedan ungefär. Jag ska göra historien kort: jag fick ett positivt graviditetstest 22 dec 2010, skrev in oss på mödravårdscentralen och var där på undersökningar och tog prover hit och dit och allt vad man gör när man ska skaffa barn, var lycklig, sen en dag fick jag småblödningar.. vart orolig för missfall, fick höra att det inte var någon fara, det kunde vara heeelt normalt, väntade och såg om de försvann eftersom jag inte hade ont, barnmorskor sa att det inte var något att oroa sig för, fick iallafall tid för vårat första ultraljud för säkerhetsskull bara + att de skulle ta cellprov och se så jag inte hade cellförändringar på livmoderhalsen och det var därför jag blödde, var på ultraljudet i vecka 15+0 in i graviditeten och då.. visade det sig att gynekologen hade dåliga nyheter när hon tittade på ultraljudsskärmen.. vår bebis var inte alls utvecklad likadant som den borde i vecka 15.. där i min mage fanns ett foster som var ca 10 veckor gammalt och där fanns det inte heller något litet hjärta som slog.. den levde inte! och hade inte gjort de på flera veckor heller... utan att jag hade märkt det.. fick "diagnosen" missed abortion = fördröjt missfall.. vilket innbär att jag fick ett missfall utan att kroppen reagerade på det, och stötte ut det, utan kroppen trodde fortfarande att jag var gravid.. och det fanns även som små "blåsor" på moderkakan... tårarna sprutade och det var bland det hemskaste jag har varit med om, och barnmorskan gick iväg och pratade med kirurgen och jag fick en tid 6 timmar senare samma dag, för nersövning och jag skulle fasta tills dess.. hade ändå inte kunnat äta, men törstig på vatten var jag eftersom jag grät floder, jag sövdes alltså ner och genomgick en skrapning, där det tog bort det döda fostret och det andra, sen vaknade jag upp i uppvakningsrummet, och de som hade varit med mig i operationsrummet kom och pratade med mig och berättade att det hade gått bra och att de hade skickat "resterna" till en patolog för att undersöka så allt var bra. Åkte hem med mamma och danne en kort stund efter att jag vaknade, blödde massor och åkte därför till ica för att köpa tjejblöjjer eftersom jag inte fick ha tampong, träffade jeanette där eftersom hon jobbade, hon kom springandes och kramade mig eftersom hon redan då visste vad som hade hänt, och jag började störtgrina igen, usch! GIck inte att hålla tårarna inne alls.. och hade ont i magen första 1-2 dagarna sen släppde det.. men gud vad jobbigt psykiskt det var.. Trodde ju att vi skulle få ett barn, hade inställt oss så himla mycket på det. Jag trodde att vi skulle gå dit för att se våran bebis för första gången, men så blir det sådär... hemskt och sjukt jobbigt. Har inte känt att jag har varit stark nog att berätta om det här tidigare, men nu kom det bara..

Iallafall... idag var det 3 veckor och 1 dag sen den dagen, och barnmorskan ringde mig idag för att berätta att hon hade fått svar ifrån patologen, angående de små "blåsorna" på moderkakan som jag hade. Det var en såkallad "partiell mola" dvs "druvbörd" (en graviditet utan foster) Det är ovanligt att få det (ca 0,5%) Snacka om otur?! Fast jag hade ett foster i magen, och en partiell mola. Med en mola betyder det att det vart en tumör på moderkakan, kan vara både elakartad och godartad, och är den elak, kan den fortsätta vidare i cancer, därför ville hon träffa mig och berätta, och att jag skulle göra ett urinprov (graviditetstest) idag och se om mina HCG (graviditetshormon) hade stigit eller ej. Men det visade sig vara negativt, vilket är riktigt bra, men ska göra ett nytt test om ca 2 veckor igen, för att vara helt säker! om det också är negativt är "molan" verkligen borta från min kropp och kan inte bidra till cancer.. det kan göra det ifall det blir kvar i kroppen, eftersom den "skjuter" ut celler till bla. bröstet, magen, huvudet, vilket gör att man måste gå igenom en röntken och se så man inte har fått tumörer där pga av det, men det är väldigt ovanligt att det händer tydligen.. Men vissa drabbas, och de vill vara på den säkra sidan. Men som tur var så fanns det inget kvar i min kropp pga av att testet visade negativt, så jag kan vara lugn. Men jag har graviditetsförbud nu ett tag framöver för att bevaka mitt HCG-hormon när jag inte är gravid, gör inte mig nånting för jag har ändå inte speciellt stor lust att skaffa barn nu på ett tag.. det kommer när det kommer sen, bättre lycka nästa gång helt enkelt! nu vet ni... :(



Riktigt läskiga och sjuka grejjer som kan hända med kroppen va? Det tycker jag iallafall.
Jag är trött i själen efter den här dagen kan man säga...